Så sjukt jäkla nöjd. Sprudlar av energi. Var så pigg hela söndagen, ville inte gå och lägga mig. Ville vara vaken och känna den sprudlande känslan som jag har i kroppen.
Vakande lite på natten av att benen ömmade lite. Lite småstel och öm i benen, men förvånasvärt fräsch i benen och kroppen.

Sambon och jag tog en tur till Kilsbergen och vandrade ca 5 km (hade tänkt längre men började regna och vi blev alldeles för blöta). 
Skönt att sova ut lite och sen röra på benen. Skönt att slippa ställa klockan på söndagen för träning med Örebrocyklisterna. Ta dagen som den kommer. Nu är mitt stora mål uppnått. Ska bli skönt att ta lite semester från den fokuserade träningen.
Blev även en promenad på knappt en timme på kvällen. Full av energi.

Helt euforisk och lycklig. Älskar cyklingen.
Kunde aldrig tro det innan Vätternrundan att jag skulle tycka så mycket om det. Har varit livrädd och trodde jag skulle få ont överallt och inte orka. Tycka att det skulle vara en plåga. Har haft väldigt stor respekt för den långa distansen och att man cyklar mitt i natten.
Sådan häftig känsla när vi kommer in på målrakan. Kände mig inte helt slut så som jag trodde jag skulle känna. Sambon o föräldrarna tyckte jag såg pigg ut. Jag kände mig riktigt pigg och så förvånad att jag tyckte det var lättare än jag någonsin hade kunnat ana. Mycket kan jag tacka Team Ride of Hope och sub12-gruppen. Utan deras hjälp och glädje hade jag nog inte fått samma upplevelse. Grymt nöjd med våran klunga. Vi klarade målet med råge.

Tiden blev: 11h 13min inkl. 5 st depåstopp.

Anna och jag åkte från Örebro vid midnatt i fredags. Min snälla svägerska skjutsade ner oss till Motala. Anlände strax efter 01 och hade då god tid på oss att hämta nummerlappar och förbereda oss för starten 03.14. Även god tid till att frysa och undra vad vi gjorde där mitt i natten helt frivilligt för att cykla 30 mil. Ja det låter ju helt sjukt att man gör något sådant frivilligt, fast i efterhand kan man förstå varför.

Vi mötte upp resten av Team-medlemmarna i Ride of Hope-tältet och rörde oss mot starten. Väldigt pirrig och nervös. Det började ljusna när vi rullade över startlinjen. Förvånasvärt pigg med tanke på att jag missat en hel natts sömn. Sovit väldigt bra hela veckan, 7.5 timmar varje natt och natten till fredag 10 timmar. Vilade i två omgångar på eftermiddag/kväll på fredagen.
Det kändes tryggt och bra att cykla i klunga. Kände att söndagsträningarna med Örebrocyklisterna gett mig mycket. Lite oroväckande efter 4 mil. Tyckte att tempot var en aning för högt. Kände redan en liten dipp. Eller så kände jag efter för mycket och oroade mig för hur jag skulle klara av att cykla i ca 29 km/h i 30 mil. För sedan försvann den känslan. Det kom några små dipper emellanåt. Speciellt då vi hoppade över en depå, Fagerhult. Började känna av magkatarren och blev orolig att magen skulle börja krångla. Började tappa energin och hann inte dricka då tempot just då var relativt högt med motvind och låg 2:a i klungan och ville inte fippla med vattenflaskan. Räknade ner och önskade länge att cykeldatorn skulle passera 170 km då Hjo skulle vara nära. I depån i Hjo blev det saft, bulle, bar, kexchoklad och gel och en pepcid. Energin kom tillbaka och magkatarren försvann. Kände mig stark hela sista vägen förutom lite smådipper. Sista 3 milen var nog jobbigast. När lagledaren Gary sa att vi kanske kunde komma in på under 11 timmar blev nog flera taggade och ville köra på. Kände att jag inte riktigt kunde trycka på så mycket jag ville i uppförsbackarna sista milen. Trodde de skulle köra ifrån mig på slutspurten men de var väldigt mån om att alla skulle komma in tillsammans, att vi skulle köra in på målrakan i två fina rader.

Stort tack till alla deltagarna i klungan som gjorde min dag. Tack till Anna som sällskapade mig ner till Motala och i mörkret och regnet innan start. Tack till min käre sambo som stod och tog emot mig på målrakan. Tack till min mor med man som skjutsade mig hem.

Bloggpausen blev kort efter att jag deklarerat den, längre var den innan.
Idag känner jag mig lättad. Jag känner mig glad. Jag känner mig lycklig. Jag är stolt. Jag är vansinnigt kär i världens bästa man.

Min sambo skulle springa Stockholm marathon i lördags. Självklart ville jag vara med och stötta honom och följde med Örebro AIK´s buss upp till Stockholm. Det var en härlig dag. Så roligt att vara supporter och så roligt att få vara med och ta del av den härliga stämningen.
Innan start hann jag med att träffa Coyntha, hennes man och coach. Trevligt!!
Tanken var att ge mig iväg och ställa mig på nån lämplig plats där jag kunde få se loppet. Anslöt med Milla, Frida, Erika och Nilla vid Rålandshovsparken. Eftersom jag inte är helt Stockholmsvan så gick jag såklart åt fel håll när jag kom upp i tunnelbanan. Resan till parken tog längre tid än vad jag trott. Kollade på klockan och insåg att det skulle bli tight att hinna med att se min sambo, så rusade fram till vägen där de sprang. Hann precis med nöd och näppe se honom. Var riktigt pigg och gjorde tummen upp. Därefter hann jag ansluta till tjejerna. Mycket trevligt! Hann dock inte vara kvar så länge då jag vill vara på plats på stadion när han kom i mål.
Efter 03:16 kom han springandes in i mål. Så stolt!! Så duktig!! Imponerad!! Du är bäst min PT!!

Lite strul innan. Hans Garmin ladde inte på kvällen innan loppet. Han fick låna min och tror att det fungerade bra :)
Lite strul efter...därför min frånvaro. Han däckade ihop i söndags. Jag var helt säker på att det var loppet som och det dåliga intaget av vätska och mat på söndagen som gjorde att han säckade ihop. Blev ambulans och akuten. Många oroliga timmar. Igår kväll fick han äntligen komma hem! De har som tur varit väldigt tillmötesgående på sjukhuset så jag har fått vara med honom hela tiden. Virus på balansnerven är diagnosen. Inget allvarligt och han kommer bli helt frisk. Har fått ställa in Spinninginstruktörsutbildningen i helgen, men vad gör väl det. Livet, kärleken och välmåendet är det allra viktigaste. Viktigare än något annat.