Helt euforisk och lycklig. Älskar cyklingen.
Kunde aldrig tro det innan Vätternrundan att jag skulle tycka så mycket om det. Har varit livrädd och trodde jag skulle få ont överallt och inte orka. Tycka att det skulle vara en plåga. Har haft väldigt stor respekt för den långa distansen och att man cyklar mitt i natten.
Sådan häftig känsla när vi kommer in på målrakan. Kände mig inte helt slut så som jag trodde jag skulle känna. Sambon o föräldrarna tyckte jag såg pigg ut. Jag kände mig riktigt pigg och så förvånad att jag tyckte det var lättare än jag någonsin hade kunnat ana. Mycket kan jag tacka Team Ride of Hope och sub12-gruppen. Utan deras hjälp och glädje hade jag nog inte fått samma upplevelse. Grymt nöjd med våran klunga. Vi klarade målet med råge.

Tiden blev: 11h 13min inkl. 5 st depåstopp.

Anna och jag åkte från Örebro vid midnatt i fredags. Min snälla svägerska skjutsade ner oss till Motala. Anlände strax efter 01 och hade då god tid på oss att hämta nummerlappar och förbereda oss för starten 03.14. Även god tid till att frysa och undra vad vi gjorde där mitt i natten helt frivilligt för att cykla 30 mil. Ja det låter ju helt sjukt att man gör något sådant frivilligt, fast i efterhand kan man förstå varför.

Vi mötte upp resten av Team-medlemmarna i Ride of Hope-tältet och rörde oss mot starten. Väldigt pirrig och nervös. Det började ljusna när vi rullade över startlinjen. Förvånasvärt pigg med tanke på att jag missat en hel natts sömn. Sovit väldigt bra hela veckan, 7.5 timmar varje natt och natten till fredag 10 timmar. Vilade i två omgångar på eftermiddag/kväll på fredagen.
Det kändes tryggt och bra att cykla i klunga. Kände att söndagsträningarna med Örebrocyklisterna gett mig mycket. Lite oroväckande efter 4 mil. Tyckte att tempot var en aning för högt. Kände redan en liten dipp. Eller så kände jag efter för mycket och oroade mig för hur jag skulle klara av att cykla i ca 29 km/h i 30 mil. För sedan försvann den känslan. Det kom några små dipper emellanåt. Speciellt då vi hoppade över en depå, Fagerhult. Började känna av magkatarren och blev orolig att magen skulle börja krångla. Började tappa energin och hann inte dricka då tempot just då var relativt högt med motvind och låg 2:a i klungan och ville inte fippla med vattenflaskan. Räknade ner och önskade länge att cykeldatorn skulle passera 170 km då Hjo skulle vara nära. I depån i Hjo blev det saft, bulle, bar, kexchoklad och gel och en pepcid. Energin kom tillbaka och magkatarren försvann. Kände mig stark hela sista vägen förutom lite smådipper. Sista 3 milen var nog jobbigast. När lagledaren Gary sa att vi kanske kunde komma in på under 11 timmar blev nog flera taggade och ville köra på. Kände att jag inte riktigt kunde trycka på så mycket jag ville i uppförsbackarna sista milen. Trodde de skulle köra ifrån mig på slutspurten men de var väldigt mån om att alla skulle komma in tillsammans, att vi skulle köra in på målrakan i två fina rader.

Stort tack till alla deltagarna i klungan som gjorde min dag. Tack till Anna som sällskapade mig ner till Motala och i mörkret och regnet innan start. Tack till min käre sambo som stod och tog emot mig på målrakan. Tack till min mor med man som skjutsade mig hem.