Blodomloppet 2011
Sista veckan har jag haft en positiv känsla inför löpningen och loppet. De få gånger jag sprungit sista månaden har jag inte haft ont. Visserligen har det bara varit kortare sträckor på 5-7 km.
Varit lite täppt i näsan hela veckan. Orolig för att en förkylning ska bryta ut. Ville inte missa detta lopp, speciellt inte eftersom jag dragit ihop 4 st lag på jobbet och kändes inte bra om jag skulle behöva stå vid sidan och titta.
Lite täppt näsa och grym huvudvärk kom jag till start med fortfarande en positiv känsla. Jag och min vän Sara som är min trogna löparkompis skulle starta och försöka springa ihop. Målsättningen var att ta ettt PB och då helst springa under 52 min.
Oj vad trångt det var i starten så fick gå första biten. Tog ett bra tag innan det släppte. Som vanligt borde vi ställt oss längre fram. Där nedvärderar man sig själv och vill sig inte tro att man platsar där framme.
Tog en bra stund innan vi kom in i nåt bra tempo. Första kilometrarna gick för långsamt. Kände att det var svårt att ta igen. Alldeles för dåligt löptränad. Innan 7 km markeringen kom började jag känna av min höft så sista 3 km var det ännu svårare att trycka ifrån.
Det blev inget PB. Tiden slutade på 53.02.
Min svaghet är att inte se det positiva. Höga krav på mig själv och jämförelse med andra. Varför kan jag inte se det på det viset att jag knappt kunnat springa på flera månader och igår klarade jag faktiskt av att springa 10 km utan att behöva bryta pga smärta. Om jag ser vilken tid jag sprang på 2009: 59.48 borde jag vara grymt nöjd. Men jag är det inte. Däremot grymt taggad på att bli bättre som löpare. Jag vill kunna sväva fram på asfalten eller i spåret.
Konsten att klappa sig själv på axeln, den har jag fått kämpa med länge. Det är svårt att hitta balansen till prestaionsdävulen som jag ibland kallar den. Det är lätt att den äter upp hela glädjen och då försvinner vitsen med att idrotta. Jag var tvungen att kasta mig själv i väggen ordentligt och sedan nosa några gånger till på eländet innan jag förstod vad allt handlar om. Att inse sitt egen värde oavsett hur det går.
När man är en prestationsmänniska handlar det om att kunna använda sin drivkraft,åt rätt håll. Att arbeta med sig själv och inte emot, att säga ibland: jag gör så gott jag kan under de förutsättningar jag har och det duger.
Din prestaion igår är helt makalöst bra. Säg den som skulle klara av att springa på den tiden med de problem du haft OCH det uppehåll du haft under sommaren. Vet det är svårt att ta till sig när man har sina högt uppsatta krav på sig själv, men det går att öva bort. Och då , Malin blir allt så mycket lättare och roligare. Personlig övning ger färdighet, precis som i spåret eller på cykeln. Jisses vad långt det blev! Typiskt mig ;-) hoppas du har en fin kväll!
....Och tack för dina fina kommentarer på min blogg! De värmer och hejjar på!
Ha det gott!
Tack! Ibland skriver jag väldigt långa meddelanden till er när det är ämnen jag brinner för, så bra du tog det på rätt vis :) Prestationsdjävulen ska man inte mata för mycket, då tar den över. Men lite grann med nyttiga saker, så den kan hjälpa på att driva framåt när det verkligen något man vill, i alla ens angelägenheter. Bästa sättet att lära sig balansen är faktiskt att gå på lite nitar ibland, att låta den ta över för mycket. För människan är tyvärr inte smartare än så, det måste göra riktigt ont innan hon/han förstår att det gått för långt.
Åh tack för fin kommentarer. Ibland klok som en uggla och ibland dum som en åsna, det är jag det! Som tur är lär sig båda sidorna av varann....
Hoppas du har det gott!
