Min status denna vecka, (v.33+3 idag) är konstaterad foglossning. Jag har blivit sjukskriven 25%, då jag har svårt att sitta still en hel dag framför datorn och jobba. Min kropp säger ifrån.

Jobbar just nu 6h per dag, åker hem och slänger mig direkt i soffan. Helt slut i rygg och knopp. Efter någon timme är det dags att vakna till liv. Min tanke är att köra ett av avsnitten på cd:n "harmonisk graviditet". Mental träning med tal och avslappnande musik. Efter det köra genom kroppen med några rörlighetsövningar, yogaövningar och stärkande ryggövningar.

Har fått tid hos sjukgymnast men inte förrän i slutet av nästa vecka. Min erfarenhet sedan tidigare av vårdcentralernas sjukgymnaster är sådär. Har känt tidigare att jag många gånger har bättre kunskap själv. Så just nu knåpar jag på övningar att göra för att underlätta min foglossning. Tips mottages gärna.

I början av graviditeten såg jag hos några andra gravida att de hade 100 dagar kvar till förlossningen. Tänkte att det är en evighet tills jag är där. För ett tag sedan, ja exakt för 50 dagar sedan gjorde jag ett inlägg då det var exakt 100 dagar kvar. Idag är det en ny milstolpe, 50 dagar kvar.
Det kan kännas så kort. Men för mig känns det just nu som en evighet. Min kropp har inte alls varit med mig i veckan. Har varit tvungen att gå hem tidigare från jobbet. Jag klarar helt enkelt inte av att sitta på en kontorsstol i 8 timmar. Har värk i ryggen. Svårt att sova. Inatt fick jag gå upp en timme för sidan domnat bort pga för mycket sidoliggande.
Vill inte vara negativ och gnällig, men just nu har jag tyvärr svårt att bara le och vara glad. Hoppas att dessa 50 dagar går fort och att värken försvinner. För jag vill inget hellre än att le, för glad det är jag ändå.

Jag har haft mycket funderingar under min graviditet gällande träning. Älskar träning och rörelse och var redan innan graviditeten lite rädd för att inte kunna träna. När jag sedan blev gravid var min plan att hålla igång så mycket jag bara kunde. Vill vara stark under graviditeten och redo för förlossningen. I alla böcker står det att det är så bra att träna under graviditeten, och har man inte tränat innan är det bra att börja. Tyvärr är det inte alltid så lätt. Inte ens för mig som älskar att träna har det varit helt enkelt för.

Första 16 veckorna var jag så trött att jag inte visste vart jag skulle ta vägen plus lite lätt illamående på det. Mycket på jobbet dessutom gjorde att det inte blev så mycket ork över. 

V.17-30 var mina bästa veckor. Jag hittade tillbaka till energin. Underbart! Visserligen klarade jag inte av att springa men cykling och andra lugnare aktiviteter gick fint. Tanken min var att hålla igång med transportcykling till jobbet, promenader, simning och styrka ända till förlossningen.

Min förhoppning var att kunna cykla till jobbet när det började förra veckan. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Kroppen sa ifrån. Det räckte mer än väl att åka bil och sen jobba 8 timmar på det. Provade dock att ta en kort cykeltur efter jobbet i fredags. Gick sådär. Sammandragningar och ryggont. Sedan hade jag ont resten av kvällen, svårt att överhuvudtaget sitta upprätt.
Denna vecka hittills har jag inte ens klarat av att jobba 8 timmar i sträck. Kroppen säger rejält ifrån. Känns tidigt (är idag v32+1), men bara att inse. Jag får kasta in handduken och ta dagen som den kommer.

Gjorde ett tredje försök till promenad på kvällskvisten denna vecka, men kroppen sa blankt nej. Eller inte kroppen, snarare enbart magen som protesterar. Fick vända hemåt eftersom det inte alls kändes bra. Lite snopet att inte kunna aktivera mig. En ny och annorlunda känsla. Har tio veckor kvar av graviditeten och hoppas verkligen inte kroppen ska säga ifrån mer.

Hoppas innerligt att cyklingen fortfarande fungerar. Nästa vecka är det jobb igen och jag cyklar alltid till jobbet. En skön stund till och från jobbet att rensa huvudet och få frisk luft. Vill verkligen inte behöva ta bilen redan. Tänker positivt och tror att det fortfarande fungerar. Återkommer nästa vecka om det.

Erkänner att jag blev lite frustrerad när Peter gick ut på sin löprunda och jag fick vända åter från min planerade promenad. Men jag är inte den som deppar ihop utan letar möjligheter. Det fick bli ett 20-minuters styrkepass i gröngräset istället. Benböj, balansövningar, armar, rygg och lite mage anpassade för min gravida kropp fungerade fint. Skönt att kunna göra nåt då jag annars blir lätt rastlös. Denna semestervecka har varit extremt lugn och avslappnande. Välbehövligt, men det finns en gräns. Vill gärna ha lite rörelse och fysisk aktivitet för att må bra.

Vissa stunder älskar jag det. Känner mig snygg och hyfsat smidig. Vissa stunder är det inte lika kul. Känner mig otymplig, magen stramar och jag har svårt att röra mig.

Men att vara lite osmidig och inte kunna leva som vanligt är inte så farligt i det stora hela. Är ju egentligen en väldigt kort tid och går ändå väldigt fort. Precis gångna 30 veckor och 75% av tiden avklarad. Känner den lilla varelsen mer och mer. Det sparkas och grejas för fullt där inne. Väldigt fascinerande och overkligt. Mysigt samtidigt som det nu börjar bli lite jobbigare att sova. Har vaknat ett par gånger på natten av rejäla sparkar i sidan.

Sista veckan har det hänt saker. Jag är inte alls lika smidig. Försökte mig på en promenad igår kväll men blev bara 30 minuter då det kändes som om magen vägde minst 30 kilo. Övriga kroppen var så pigg. Pigga ben och armar som ville springa fort fort. Det är bara att inse mina begränsningar. Vissa dagar går det bara inte. Så är det bara, men jag blir inte ledsen för det. Den tiden kommer och jag gläds istället åt det växande livet där inne.

I början kändes det som en evighet till dagen D. Idag är det precis 100 dagar kvar ( ja med några veckor hit eller dit, chansen att det blir just 6 oktober är kanske inte så stor).
Nu börjar det iallafall bli väldigt påtagligt. Inte alls lika smidig och betydligt tyngre med diverse småkrämpor. Annars mår jag finfint.

Hemma är det full fart med påbörjat byggprojekt.
Imorgon kväll är det dags för halvmarathon ett par mil utanför Örebro. Det enda och första halvmaraloppet jag sprungit. Blir onekligen sugen att springa men i år är jag åskådare då Peter skall springa. Nästa år kanske?