Lidingöloppet avklarat för sambon. Målet var att ta medalj, alltså under 2:15. Jag var ännu en gång med och supportade. Känns som det var en evighet sedan jag sprang en tävling själv.

Misströstar inte då jag tycker att det är kul att vara där, känna stämningen, spänningen och att se alla duktiga löpare. Stod en stund strax innan 20 km och kikade på loppet. På de 20 min jag stod där hejade jag på 13 personer som jag kände. Jag känner mig delaktig på nåt vis ändå trots att jag inte själv deltog. Speciellt eftersom jag var ett stöd åt sambon.

Stod vid målet ca 2:05 efter start. Hjärtat började slå snabbare vid 2:10. Frågan var vilken tid han skulle springa på?
Under 2:15 var jag nästa säker på. Förra året missade han medaljen på 3 min så i år var det dags. Tiden tickade på och hjärtat slog snabbare. 2:14, och fortfarande ingen Peter. Nu började jag bli riktigt nervös. Skulle han klara det?
Nej tyvärr. Tiden blev 2:16:11. Jättebra såklart men surt att ändå missa medaljen. Terräng är speciellt och Lidingö är ingen lätt bana. Jag är i alla fall stolt!